Flyttlass

Bloggen dog när jag upptäckte en bättre plattform. Lever vidare i sin nya skrud på snorkoping.wordpress.com. Hoppas alla 0 fans hittar dit.

RIP Bustor Vaddpump

Bustor Vaddpump var en man i sina bästa år som hatade sig själv lite mer än han hatade lakrits och vårdtofflor. Det var morgon i mitten av april, och just den här morgonen sken solen som den gjort ca: 1/3 av dessa morgnar sedan man börjat mäta solsken i Snörköping. Men Bustor var varken meteorolog eller statistiknörd, så det var inget han visste något om. Bustor hade legat i sin säng 4 timmar längre än han borde. Hans väckarklocka hade som vanligt ringt om morgonen, men just när han skulle stiga upp fick han en plötslig beslutsångest när han inte kunde bestämma sig om han skulle duscha före eller efter frukost. Buster hade inte kunnat röra sig en millimeter de senaste 4 timmarna. Först hade han trott det var något fel på hans kropp, men snart konstaterat att det var hans hjärna som slutat fungera. Jag är hjärndöd, tänkte Buster. Fan, varför just idag. Buster gillade inte tanken på att vara hjärndöd, men tröstade sig med att det nog fanns värre saker att drabbas av. När han började tänka på alla fattiga barn i Afrika fick han det mycket bättre. Alltid någon som har det värre. Det fanns något paradoxalt över att Buster kunde reflektera över sin hjärndödhet, men eftersom hans hjärna just slutat fungera kunde han inte riktigt formulera den tanken. Efter sex timmar i sängen slog det Buster att han faktiskt ju var kliniskt död. Hans kropp fungerade visserligen, hjärtat pumpade och bröstet reste sig upp och ner, men han kunde ju inte längre existera eftersom existensen ligger i medvetandet som han ju uppenbarligen inte hade eftersom han ju var medvetslös. Skumt värre. Plötsligt insåg Buster själv det motsägelsesfulla i situationen och slutade existera.

Brutus Gnallblejsa

på en sliten madrass i en liten vindsvåning på Frustviksgatan låg Brutus Gnallblejsa. Han var för frisk och glad för att kunna jobba idag. Brotus var fastighetsskötare i fastigheten som låg på Frustviksgatan som var en ganska liten gränd där det bara fanns en fastighet. Det var den Brutus var anställd för att sköta. Det lilla bolaget, "Allmäna kluster i Snörköping HB", var det enda fastighetsbolaget i Snörköping. Brutus var den enda anställda och bodde i bolagets enda fastighet. Jäkla gött att få ligga här och klia sig på magen tänkte Brutus och kände hur kistan kurrade. Det hade blivit lite för många glas vin till frukost. Jävla sug, tänkte han. En macka hade varit förbannat gott. Men hur skulle han kunna förflytta sig ner till fastighetens lilla mackbar? Brutus hade inga ben. Stackars Brutus var född utan ben och hade som spädbarn blivit borttappad av sin mamma på vinden, lämnad till sitt öde i den taskigt isolerade våningen. Brutus hade släpat sig runt på golvet i snart 37,5 år. I början åt han gammal soffstoppning men den tog snabbt slut. Brutus hade börjat gnaga sig igenom en tjock bärande balk. Nu sviktade hela taket och på vissa ställen var det bara centimeter mellan golv och tak. Han kunde inte käka mer balk nu. Förbaskat god och ekig som den var. Som en gammal chardonnay. Brutus hällde upp ytterligare ett glas vin. Som tur var råkade det gå en pipeline från Snörköpings vinfabrik rakt genom fastighetens vind. Tur var väl det, för Brutus var ju alkoholist.