fredag 16 april 2010
RIP Bustor Vaddpump
Bustor Vaddpump var en man i sina bästa år som hatade sig själv lite mer än han hatade lakrits och vårdtofflor. Det var morgon i mitten av april, och just den här morgonen sken solen som den gjort ca: 1/3 av dessa morgnar sedan man börjat mäta solsken i Snörköping. Men Bustor var varken meteorolog eller statistiknörd, så det var inget han visste något om. Bustor hade legat i sin säng 4 timmar längre än han borde. Hans väckarklocka hade som vanligt ringt om morgonen, men just när han skulle stiga upp fick han en plötslig beslutsångest när han inte kunde bestämma sig om han skulle duscha före eller efter frukost. Buster hade inte kunnat röra sig en millimeter de senaste 4 timmarna. Först hade han trott det var något fel på hans kropp, men snart konstaterat att det var hans hjärna som slutat fungera. Jag är hjärndöd, tänkte Buster. Fan, varför just idag. Buster gillade inte tanken på att vara hjärndöd, men tröstade sig med att det nog fanns värre saker att drabbas av. När han började tänka på alla fattiga barn i Afrika fick han det mycket bättre. Alltid någon som har det värre. Det fanns något paradoxalt över att Buster kunde reflektera över sin hjärndödhet, men eftersom hans hjärna just slutat fungera kunde han inte riktigt formulera den tanken. Efter sex timmar i sängen slog det Buster att han faktiskt ju var kliniskt död. Hans kropp fungerade visserligen, hjärtat pumpade och bröstet reste sig upp och ner, men han kunde ju inte längre existera eftersom existensen ligger i medvetandet som han ju uppenbarligen inte hade eftersom han ju var medvetslös. Skumt värre. Plötsligt insåg Buster själv det motsägelsesfulla i situationen och slutade existera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar