Staden

Snörköping, du ligger där vid havets rand på den lilla landtunga som sträcker sig ut från basen av de höga klipporna som brant och brutalt reser sig i höjden och tecknar sig som en svart vägg bakom dig.

Snörköping är en jäkla håla. Eller kanske en en charmig liten stad. Det hela ligger i betraktarens öga. Landet som staden ligger i också Snörköping. Detta märkliga lilla land som bara utgörs av staden och ett gäng öar. För ordningens och läroböckernas skulle man kunna kalla Snörköping för en liten och fredlig demokrati. Det enda demokratiska beslut man lyckats komma fram till är dock att avskaffa demokratin. Man röstade faktiskt när det begav sig emot politik helt och hållet. När det kommer till kritan spelar det ju ingen roll överhuvudtaget eftersom Snörköping egentligen inte ens existerar. Sedan riksdagen sprängdes har de branta sluttningarna verkat som ett vattenfall som fört med sig en förbannad mängd kufar och allmänt labila typer (samt en massa grenar, kottar och fisk).

Stadens antropologer är kluvna i frågan om huruvida Snörköpingarna har så skumma namn för att de är kufar eller om de är kufar för att de har så pass skumma namn. Snörköpings stadsarkitekt verkar ha slutit sig till det tidigare lägret och därför klassificerat hela staden som kufisk. Han har därför valt att döpa gator, torg byggnader och allt annat trams som finns i staden till precis vad som faller honom in. Eftersom denne man, Brokult Majsgnu lider av ett slags mano-depressivt tillstånd där han är totalt spritt språngande galen i sina maniska perioder och bara kan tänka på ett påhittat språk i sina depressiva perioder, brukar stadens namn bära en prägel av totalt uppdiktat dadaistiskt svammel och manisk högpsykotism. Det finns ingen likhet mellan mig som skribent och Majsgnu i varken utseende eller psyke. Majsgnu är en fruktansvärt medryckande och karismatisk äldre herre med hennafärgat hår som oftast brukar ligga comb-over-style. Majsgnu gillar hundar och långa promenader i parken längs Mosekorre-ån.

Mellan Fnöskekransen och Dinkeltekningergatan ligger stadens största torg som mest är en stor grushög efter sprängningen av riksdagshuset. Det är en ganska öde plats som faktiskt ser helt jävla fel ut. I ett av sina depressiva tillstånd valde stadsarkitekt Majsnu uppkalla staden efter en känsla som han beskrev som urqt. Eftersom det var ett helt sjukt ord valde någon att istället sätta upp en skylt där det stod "akta er för grushögen". I folkmun brukar man dock tala om torget som Högen. Riksdagshuset som tidigare var stadens vackraste hus har efterlämnat sig ett gapande stort tomrum som nu bara lever upp på måndagar och fredagar mellan 13:30 och 14:00 när det är marknadstider. Rakt söderut som en tvärgata till Frösekransen utgår stadens livliga handelsgata, handelsgatan, på vilken samtliga affärer ägs av grosshandlare Wim Rostspruta. Handelsgatan sträcker sig ner till hamnen där det ligger några båtar.

Mer är så finns det väl inte att säga om Snörköping. Det är ju trots allt en ganska vanlig stad.