Flyttlass

Bloggen dog när jag upptäckte en bättre plattform. Lever vidare i sin nya skrud på snorkoping.wordpress.com. Hoppas alla 0 fans hittar dit.

RIP Bustor Vaddpump

Bustor Vaddpump var en man i sina bästa år som hatade sig själv lite mer än han hatade lakrits och vårdtofflor. Det var morgon i mitten av april, och just den här morgonen sken solen som den gjort ca: 1/3 av dessa morgnar sedan man börjat mäta solsken i Snörköping. Men Bustor var varken meteorolog eller statistiknörd, så det var inget han visste något om. Bustor hade legat i sin säng 4 timmar längre än han borde. Hans väckarklocka hade som vanligt ringt om morgonen, men just när han skulle stiga upp fick han en plötslig beslutsångest när han inte kunde bestämma sig om han skulle duscha före eller efter frukost. Buster hade inte kunnat röra sig en millimeter de senaste 4 timmarna. Först hade han trott det var något fel på hans kropp, men snart konstaterat att det var hans hjärna som slutat fungera. Jag är hjärndöd, tänkte Buster. Fan, varför just idag. Buster gillade inte tanken på att vara hjärndöd, men tröstade sig med att det nog fanns värre saker att drabbas av. När han började tänka på alla fattiga barn i Afrika fick han det mycket bättre. Alltid någon som har det värre. Det fanns något paradoxalt över att Buster kunde reflektera över sin hjärndödhet, men eftersom hans hjärna just slutat fungera kunde han inte riktigt formulera den tanken. Efter sex timmar i sängen slog det Buster att han faktiskt ju var kliniskt död. Hans kropp fungerade visserligen, hjärtat pumpade och bröstet reste sig upp och ner, men han kunde ju inte längre existera eftersom existensen ligger i medvetandet som han ju uppenbarligen inte hade eftersom han ju var medvetslös. Skumt värre. Plötsligt insåg Buster själv det motsägelsesfulla i situationen och slutade existera.

Brutus Gnallblejsa

på en sliten madrass i en liten vindsvåning på Frustviksgatan låg Brutus Gnallblejsa. Han var för frisk och glad för att kunna jobba idag. Brotus var fastighetsskötare i fastigheten som låg på Frustviksgatan som var en ganska liten gränd där det bara fanns en fastighet. Det var den Brutus var anställd för att sköta. Det lilla bolaget, "Allmäna kluster i Snörköping HB", var det enda fastighetsbolaget i Snörköping. Brutus var den enda anställda och bodde i bolagets enda fastighet. Jäkla gött att få ligga här och klia sig på magen tänkte Brutus och kände hur kistan kurrade. Det hade blivit lite för många glas vin till frukost. Jävla sug, tänkte han. En macka hade varit förbannat gott. Men hur skulle han kunna förflytta sig ner till fastighetens lilla mackbar? Brutus hade inga ben. Stackars Brutus var född utan ben och hade som spädbarn blivit borttappad av sin mamma på vinden, lämnad till sitt öde i den taskigt isolerade våningen. Brutus hade släpat sig runt på golvet i snart 37,5 år. I början åt han gammal soffstoppning men den tog snabbt slut. Brutus hade börjat gnaga sig igenom en tjock bärande balk. Nu sviktade hela taket och på vissa ställen var det bara centimeter mellan golv och tak. Han kunde inte käka mer balk nu. Förbaskat god och ekig som den var. Som en gammal chardonnay. Brutus hällde upp ytterligare ett glas vin. Som tur var råkade det gå en pipeline från Snörköpings vinfabrik rakt genom fastighetens vind. Tur var väl det, för Brutus var ju alkoholist.

Byson Planslip

Idag regnade det som satan i Snörköping. Från sin balkong på Fasterbyggvägen 54g vån 3 tv kunde Byson Planslip se hur himlen verkade bågna ned i havet. Det var verkligen en skön syn tyckte han. Lite undergångskänsla. Byson var lite apokalyptiskt lagd, så den var med ett smil på läpparna han stod naken ute på sin balkong och såg folk springa som rabieshundar omkring med sina grosshandlarpåsar nere på gatan. Hans lägenhet låg i ett ganska utmärkt läge. Från vardagsrumsfönstret och sin balkong kunde han se ner mot hamnen och havet och den lilla skärgården. Då hans lägenhet låg på hörnet Fasterbyggvägen-Handelsgatan kunde han från sitt andra vardagsrum se en jämn strid människor röra sig ut och in genom portarna till Grosshandlare Rostsprutas stora varuhus. Köpkåta idioter tänkte han om dem som just varit inne och handlat mjölk. På det grå havet under den regntunga himlen kunde han se små färgglada prickar som han gissade var jollarna från optimistjolleskolan som var ute och luftade seglen. Det var knattehockeytränare Plymgym som höll i kursen när andan föll in och han under vissa perioder spelat allt för mycket hockey. Han släpade ner de stackars hockeyknattarna och tvingade dem ösa och segla runt i de små fjantiga båtarna. Det brukade alltid ske när vädret och Plymgyms humör var som värst. Det var inte allt för sällan Plymgym slängde de små stackars knattarna i båtarna när åskan dunrade och blixtarna slog värst. Nu blev Byson plötsligt sugen på plommon, så han tänkte att en liten tur ner till varuhuset vore på sin plats.

Smörbertil

Tankbilen med smör stannade till och vräkte ut ett svart moln smog rakt i ansiktet på Smörbertil. Smaskens ropade han och smilade med sina äcklig gula smörfärgade tänder som satt i ojämna rader mellan de två runda fettglänsande kinderna. Det var dagens lass som komit, dagens lass smör. Smörbilsgubben kom ut och drog fram en slang som han kopplade till ett långt rör som gick via en pump upp till Smörbertils feta hemmasnickrade smörtank som satt fastsurrad med sytråd på den lilla stugans tak. Smörbertil bodde på Piskrappsvägen 23 i hjärtat av de fashionabla området i den lilla staden Snörköping. Här i kvarteret bodde alla dem som var något i Stan. Bagarmästare Pepparspraysson, storbonde och storbondinna Koochcistern, Knattehocketränare Plymgym och inte minst den unga sköna kurtisandamen fru von Blågnejs.

Smörbertils granne hade en stor potatisslungare som krävde en jävla massa smör för att kunna slunga med stil. Grannen kom ofta för att få låna smör hos Smörbertil. "Du, Smörgrabben (som grannen lite skämtsamt brukade kalla Smörbertil) langa hit en fet kaka fett så får du en slungad kartoffel i nyllet". De båda kunde stå och skratta i timmar över staketet trots att Smörbertil hatade sin granne. Smörbertil var lycklig över att bo i ett så fint område där alla älskade honom och ville komma förbi och få sig en klick nykärnat smör (mot en svindyr betalning förstås). I verkligheten var det ingen som tyckte om Smörbertil. Han var skitjobbig att prata med och det enda folk ville åt var hans feta fester.

Det mesta av smöret ville ju Smörbertil förstås behålla själv och eftersom han varken hade el- eller vattenräknignar och bode i ett hus han ärvt av sin farsa, som varit stor frimärkssamlare, kunde SB leva på att kränga av frimärkena. Smörbertil kunde sitta inkletad i smör uppe i sin cistern mest hela dagarna och bara äta så mycket han ville. Ibland var det osaltat, ibland inte, men han gillade försöka gissa smaken på veckans leverans.

Det var dags att få de sista klumparna ur tankbilsslangen. Det var viktig att varje droppe kom med så slickepott var det bästa verktyget till att lirka de kvarvarande smaskiga klumparna ut. Med händerna finrensade han rörmynningen och fixade till frissan som gänste som en fet frisyr gör i solskenet. Lastbilsgubben packade in sin slang och tackade för sig och sa nästa gång blir det margarin. Det brukade gubbjäveln använda som hot när Smörbertil inte betalade i tid, men han visste nog att han skulle få tag i riktigt smör... Om han bara hade haft sina egna kossor eller getter och han kunde suga mjölken ur. Att det ja vara så jävla svårt att få tag på kor i dagens samhälle suckade SB högt för sig själv. Med små och spänstiga ben förflyttade han sig och sin gigantiska mage bort till hissen upp till smörkammaren.. mm.. ännu en dag i denna härliga råvara.

Böskeper

Bakom kullen i en jordklump bodde Böskeper med sina fjorton delvis tandlösa getter. Böske, som han kallade sig själv bodde några kilometer utanför den lilla staden Snörköping. Han hade aldrig varit där sedan han vaknade ur sin koma som en vuxen människa. Hade aldrig vetat varför, aldrig kunnat ana var eller vad hans kropp varit tidigare. Böskes jordklump hade vuxit sig större med åren men fortfarande hade han kunnat hålla sig gömd från småglinen och tanterna som sprang runt och letade efter krukskärvor i snårskogen. Böske hade samlat skit i hela sitt liv och tyckte det var dags att hitta lite pengar så att han kunde köpa grejer. Han visste att det fanns en marknad i staden. Han hade samlat upp trasiga pappersbitar som singlat med luften och lyckats klistra ihop flera reklamtidningar. Ja nästan hela tidningar, som han hade i en stor guldbok, hade han lyckats lappa ihop. Där var nakna bröst med gamla gubbars huvuden och hjul som ben. Det var inte alltid så att bilderna stämde överens. Böske visste vad potatis kostade, hur mycket en jojo gick lös på och vad en tandblekning skulle ha lättat plånboken med. På så sätt hade Böske skapat sig en uppfattning om sakers värde. Han visste att han kunde dra ut tänderna ur sina getter och få pengar för dem. Han visste hur mycket tandsten var värd för pianoindustrin. Böske var redo för stan. Han ville uppleva äventyr.

Staden

Snörköping, du ligger där vid havets rand på den lilla landtunga som sträcker sig ut från basen av de höga klipporna som brant och brutalt reser sig i höjden och tecknar sig som en svart vägg bakom dig.

Snörköping är en jäkla håla. Eller kanske en en charmig liten stad. Det hela ligger i betraktarens öga. Landet som staden ligger i också Snörköping. Detta märkliga lilla land som bara utgörs av staden och ett gäng öar. För ordningens och läroböckernas skulle man kunna kalla Snörköping för en liten och fredlig demokrati. Det enda demokratiska beslut man lyckats komma fram till är dock att avskaffa demokratin. Man röstade faktiskt när det begav sig emot politik helt och hållet. När det kommer till kritan spelar det ju ingen roll överhuvudtaget eftersom Snörköping egentligen inte ens existerar. Sedan riksdagen sprängdes har de branta sluttningarna verkat som ett vattenfall som fört med sig en förbannad mängd kufar och allmänt labila typer (samt en massa grenar, kottar och fisk).

Stadens antropologer är kluvna i frågan om huruvida Snörköpingarna har så skumma namn för att de är kufar eller om de är kufar för att de har så pass skumma namn. Snörköpings stadsarkitekt verkar ha slutit sig till det tidigare lägret och därför klassificerat hela staden som kufisk. Han har därför valt att döpa gator, torg byggnader och allt annat trams som finns i staden till precis vad som faller honom in. Eftersom denne man, Brokult Majsgnu lider av ett slags mano-depressivt tillstånd där han är totalt spritt språngande galen i sina maniska perioder och bara kan tänka på ett påhittat språk i sina depressiva perioder, brukar stadens namn bära en prägel av totalt uppdiktat dadaistiskt svammel och manisk högpsykotism. Det finns ingen likhet mellan mig som skribent och Majsgnu i varken utseende eller psyke. Majsgnu är en fruktansvärt medryckande och karismatisk äldre herre med hennafärgat hår som oftast brukar ligga comb-over-style. Majsgnu gillar hundar och långa promenader i parken längs Mosekorre-ån.

Mellan Fnöskekransen och Dinkeltekningergatan ligger stadens största torg som mest är en stor grushög efter sprängningen av riksdagshuset. Det är en ganska öde plats som faktiskt ser helt jävla fel ut. I ett av sina depressiva tillstånd valde stadsarkitekt Majsnu uppkalla staden efter en känsla som han beskrev som urqt. Eftersom det var ett helt sjukt ord valde någon att istället sätta upp en skylt där det stod "akta er för grushögen". I folkmun brukar man dock tala om torget som Högen. Riksdagshuset som tidigare var stadens vackraste hus har efterlämnat sig ett gapande stort tomrum som nu bara lever upp på måndagar och fredagar mellan 13:30 och 14:00 när det är marknadstider. Rakt söderut som en tvärgata till Frösekransen utgår stadens livliga handelsgata, handelsgatan, på vilken samtliga affärer ägs av grosshandlare Wim Rostspruta. Handelsgatan sträcker sig ner till hamnen där det ligger några båtar.

Mer är så finns det väl inte att säga om Snörköping. Det är ju trots allt en ganska vanlig stad.